Tänk att man alltid ska behöva påminna sig själv om hur det varit, hur det är eller hur det kan bli. Att man är tvungen att må dåligt på ett eller annat sätt för att på riktigt uppskatta det lilla här i världen, som för övrigt inte är särskilt lite:)
För några veckor sedan drabbades jag av kristallsjukan, hela världen snurrade så fort jag rörde mig så det var bara att hålla sig på mattan.
I måndags låste ryggslutet ihop sig, har känts som knivar där bak.. gårdagen var ett straff att jobba och jag var helt ärligt på väg att sjukskriva mig resten av veckan. Men, imorse, lite linnex plus en och annan vridning på golvet resulterade i lite knaster och vips så var den här veckan räddad! Idag har känts för jäkla bra, ja inte hundra, men bra mycket bättre i alla fall.
Ikväll gick jag en runda runt byn, underbart härligt, vackert vintrigt och snöflingor som landade i ansiktet och det är just det. En kvällspromenad kanske inte låter märkvärdigt, men när man inte har så ont längre eller världen snurrar eller man mår dåligt på nåt annat sätt så är det faktiskt riktig livskvalitet. Vackert vintrigt, sådär härligt mörkt ljus från gatlyktorna, kallsnö på trädgrenarna, kallt och friskt OCH inte att förglömma - snöflingor i ansiktet:)
